Sometimes the only way is jumping

Jag sitter har i biblioteket (for ovrigt pa en vaning som jag inte visste existerade trots att jag gatt pa Lyon III i sju manader) med sma-bultande huvudvark och tanker pa att jag ar valdigt tacksam att jag faktiskt far studera nanting som intresserar mig. Jag tycker inte om att dra forhastade slutsatser, men killen bredvid mig stracklaser ett neverending dokument om nanting han inte verkar tycka ar kul alls. Hur vet jag det? Det vet jag inte. Men han suckar jattemycket. Har huvudet pa bordet. Och klarar inte av manga rader innan han borjar pilla med sin iPhone. Han far serve as inspiration till det har lilla inlagget snarare an vara ett sjalvklart exempel.

Jag kommer ihag nar jag gick pa gymnasiet: jag gick IB och var darfor tvungen att lasa ett naturvetenskapligt amne trots att jag var hemskt ointresserad av det. Utan nagon egentlig anledning valde jag kemi, och jag kommer till denna dag (fyra ar senare, det ar enormt for att vara mig) ihag hur jag kande nar jag infor mina final exams var tvungen att trycka in en massa kunskap som jag inte kunde relatera till och som bara inte fastnade. Jag lovade att aldrig gora om det.

Det kan vara valdigt svart det har med att valja vad man ska studera. Vissa bara vet - och vissa tror att dom vet - men manga blir lite paralyserade av att det finns sa mycket att valja pa. Jag vet inte egentligen hur man ska gora for att veta, det enda tipset jag har ar att inte vanta pa att fa en uppenbarelse...for den kanske helt enkelt inte kommer. Jag var inte saker pa precis vad jag ville plugga nar jag ar 2007 sokte till UCL, men jag forhorde mig noga om alla mina mojligheter, och sen valde jag bara. Det visade sig vara ett skitbra val. Ibland nar vagen inte ar given far man bara svanga, sen tuta och kora!