Kontrasternas år

Det var lange sedan jag bloggade, lange sedan jag hade lite extra kreativitet att uttrycka. Mitt final year susar forbi i alldeles for hog fart och jag tror det ar det har man kallar att utmana sig sjalv. 

Jag har alltid tyckt det fanns en hel del sanning i tanken att desto mer man gor, desto mer tid har man. Det ar alltid nar jag har allra mest att gora som jag far allra mest gjort, och det har aret ar det enda beviset pa det jag nagonsin kommer behova. Sahar fem veckor in i min andra termin tanker jag tillbaka pa de forsta manaderna i London efter min atervando fran Lyon nar jag hade 6 schemalagda timmar i veckan, sov over atta timmar per natt och hade bara roligt pa helgerna. Jag visste nog nagonstans att det skulle komma ifatt mig, att jag borde njuta medan jag kunde. Jag klarar inte av att leva nagon annanstans an i nuet, sa jag kunde absolut inte med att forbereda mig for den har mardromsterminen, trots att jag vet att det hade varit klokt.

Jag lamnade in min dissertation forra veckan och det blev i vanlig ordning en slutspurt bestaende av ett par kaotiska dagar utan en skymt av normalitet. Det hade varit praktiskt och psykiskt lugnande om jag inte behovde den dar pressen - dvs radslan - for att prestera, men det verkar inte som att jag kan gora nanting at det. Nar jag pa den tidiga onsdagsmorgonen lamnade ifran mig mina tva bundna kopior kande jag inte forst den efterlangtade lattnaden, men den kom ganska snart nar jag och mina kursare korkade upp champagnen i vart common room sa fort klockan slagit frukost. Nasta utmaning bestar av att skriva tva uppsatser och producera en gospel show pa UCLs teater inom loppet av tre veckor, vilket kanns som en bit kaka just idag. Trots att jag sedan september tankt pa februari manad och velat spy sa kanns det anda som att det ar nedforsbacke harifran. 

Jag framkallade bilder fran en engangskamera fran Lyon pa lunchen idag och blev tarogd nar jag fick se de 19 suddiga bilderna fran nagot som trots allt kanns valdigt forflutet. Jag minns hur livet bestod av att hanga i parken pa dagarna och festa pa natterna, att ga pa marknad pa sondagarna och skita i lektioner som borjade innan klockan 12. Jag antar att det ar just kontrasterna som gor tillvaron spannande; aven om det egentligen ar mycket mer lockande att ligga pa en solig grasmatta och dricka rosé sa vill jag anda helst av allt just nu leva pa biblioteket under ett berg av arbete i ett kaotiskt och iskallt London...