Precis som när Harry Potter tar sitt Hogwarts Express från plattform 9 ¾ på Kings Cross railway station i London, gick Cambridge Express från plattform 9b på Kings Cross i söndags då jag åkte tillbaka till Cambridge. Jag spenderade helgen i London för att träffa min arbetsgivare från i somras och för att hälsa på vänner som pluggar där och som kom på besök från Stockholm.
Det är alltid en lika magisk tågresa när man åker in till London. Inte bara för att man sitter med en varm kaffe framför sig och tittar ut på ett fantastiskt vackert landskap (och har tre böcker i knät som man samtidigt försöker göra anteckningar på!). Efter bara 50 minuter har man lämnat en akademisk bubbla som är så olik alla andra ställen i världen, där cyklar, randiga college-halsdukar och böcker under armen är typiska signum. Plötsligt befinner man sig i en storstad där det vimlar av affärer, där skyltar blinkar i neonfärger dygnet runt, och där bilar aldrig slutar tuta och tusentals människor alltid är på språng.
Jag älskar London, dels för att jag har vänner där som jag tycker väldigt mycket om, men också för att det är en stad som har en puls och en charm som inte går att jämföra med något annat ställe i världen. Den symboliserar innovation, utveckling och en inspirerande drivkraft framåt, samtidigt som den är så där härligt brittisk och annorlunda från andra storstäder.
Efter mindre än två dygn i London kom jag tillbaka i söndags eftermiddag och det kändes som om jag hade varit borta i en vecka. Lika mycket som jag älskar att åka in till London och leva storstadsliv, älskar jag att komma tillbaka till mitt mysiga och härliga Cambridge.
Åkte dock på en rejäl förkylning och har legat nerbäddad de senaste dagarna, inte bara med täcken och varmvattensflaskor, utan även med böcker, dator och massor med plugg att ta igen.
I måndags kunde jag inte komma ur sängen, snörvlade och hade mig alldeles för mycket så jag missade min lecture i social theory. Väldigt tråkigt, jag tycker verkligen om de två timmar vi har varje vecka med vår fantastiska föreläsare Patrick Baert. Han är en mycket charmig fransman och erkänd sociolog som alltid lyckas få alla teorier att verka enkla och alltid spetsar till sina föreläsningar med mycket ironi och många bisarra skämt.
Igår drog jag mig däremot ur sängen för att gå på min politics lecture, den är alldeles för bra för att missa. Dr. Andrew Gamble är liksom Baert helt genial. Många har delade meningar om hans lectures, vissa tycker han är alldeles för flummig och uppe i det blå, men det är precis det jag älskar. Han kan verka hur borta som helst, med sitt vita hår sådär rufsigt som om han precis har gått ur sängen, och med långa pauser när han pratar så det verkar som om han inte har en aning om vad som försiggår. Men han är genial, trots att han är virrig så ligger hans föreläsningar ändå alltid steget före. Han börjar alltid varje timme med en kommentar om något som har hänt i världen och som har koppling till det dagens lecture handlar om. Under de första 15 minuterarna drar han analyser om saker som precis har hänt, till exempel igår om Irlands problem och framtiden för Euro-zonen, som verkligen får en själv att tänka till och se situationen på ett nytt sätt. Bara det att han redan har gjort en case-study om konsekvenserna av ’The Ash Cloud of 2010’ till nästa termin säger ganska mycket. Det ska bli väldigt spännande att se vad Dr. Gamble under sin rufsiga kalufs har att säga om det.
Skriv kommentar