Det kommer en stund i varje kvinnas liv där en man står framför henne med bedjande ögon och hon måste bestämma sig för ett svar.
Den här stunden blev jag och Johanna precis utsatta för då vi stog med världens största soppåse fylld med skräp, samtidigt som vi försökte desperat få upp sopdörren, utan skor. Plötsligt står det en polisman med hatt utanför porten och ler. Johanna öppnar. De pratar franska. Jag förstår ingenting. Tillslut vänder sig Johanna om till mig och säger: "Polismännen vill ta ut oss på en exklusiv nattklubb vid 23 för då slutar de sitt skift."
Beslutsångesten var inte lika stor som polismannens hoppfyllda stolthet över att frågat ut två svenska tjejer - samtidigt med uniformen på. Hans manlighet hade höjts till skyn. När Johanna försökte på ett artigt sätt att tacka nej till förslaget drogs min blick till hans kollegor på andra sidan gatan. Trots att himlen är svart så kunde jag se dem småfnittra under gatulampornas sken. Dem trodde att de skulle få äga hela världen inatt med två svenska, långa, blåögda och blonda tjejer som sällskap, vimlandes på Paris nattklubbar. Deras förväntan var likt ett barn på julafton.
Jag ler inombords och blir stolt över att jag har lärt Johanna allt vad jag kan om män i Paris = bara för att de har uniform så menas inte det att de är kapabla till dejting.
Det är lite störigt att militär- och polismännen som vaktar ambassaden utanför vår lägenhet frågar ut oss med jämna mellanrum med tanke på att de är utanför vår byggnad dygnet runt. Tänk er att varenda gång ni går ut eller kommer hem så står de där i sina uniformer och flirtar. Just nu sitter jag vid matbordet, kollar ut, och ser tre polismän vinka åt mig halvt fanatiskt med ett leende lika stort som Eiffeltornet.
Jag har aldrig känt mig såhär bevakad i hela mitt liv.
Skriv kommentar