Hejsan!
När jag för ett år sedan skrev mitt första inlägg i denna blogg var jag en oerfaren stackare som slängdes mellan fester, nya intryck och nya människor. Jag beskrev det lilla rum i den smutsiga, trånga korridor jag hamnat i, jag beskrev festerna på The students Union och jag beskrev olikheten till det svenska liv jag var van vid. Efter en otroligt lång sommar är jag nu tillbaka på Campus igen och trots att mycket har förändrats är jag lika exalterad som jag var då.
Först och främst; jag har flyttat ifrån det rum som trots allt visade sig inte alls vara så dumt, till ett enormt hus i den närliggande, pittoreska staden Royal Leamington Spa. Vi är åtta stycken ifrån fyra olika länder som flyttat in i ett gammalt kontorshus med stora rum, eldstad, nyrenoverat kök och fräscha badrum. Trots att den beryktade heltäckningsmattan fortfarande är på sin plats känns det som att bo i The Hamptons i förhållande till fjolårets boende.
Det är inte bara huset som är nytt; jag är numera inte en "fresher" utan en rutinerad Warwicker i sitt andra år. Detta för med sig nya utmaningar i plugget vilket i sig kräver en högre mognadsgrad och ett störra ansvarstagande. Årets prestationer kommer ha direkt påverkan på mina framtida karriärsmöjligheter vilket både är en motiverande och en skrämmande tanke.
Vi svenskar brukar ofta slänga ur oss "borta bra men hemma bäst" när vi kommer hem efter ett äventyr. Denna cliché känns numera irrelevant för min del. Vad är hemma och vad är borta? I ärlighetens namn; jag vet inte. Lika hemma som jag känner mig i tryggheten i Helsingborg, där tiden står still och mammas mat står på menyn, lika hemma känner jag mig här i England, där heltidsstudier kombineras med heltidsfestande och i allmänhet ett fartfyllt liv.
"Hemma bra men hemma bäst" känns mer relevant nu för tiden.
På återseende,
Henrik Hansen
Skriv kommentar